Fuck Cancer!

Hej läsare!

När min lillasyster var ca 1 år gammal så ammade Ingrid henne fortfarande. En dag så upptäckte hon en knöl i ena bröstet. Ingrid tänkte inte så mycket mer på det. Pappa ville att hon skulle undersöka knölen. Men Ingrid ville inte. Hon ville jobba klart säsongen den sommaren, sen undersöka bröstet. Tiden gick och till slut så gjorde hon en mammografi.

Det visade sig att knölen var elakartad cancer. Det blev operation och livet fortsatte mest som vanligt. Moa (lillasyster) växte och hon var fortfarande den sötaste ungen i universum. Vi hängde mycket med varandra.

Efter ungefär 6 månader efter operationen så började Ingrid få ont i axeln och ut i armen. Jag såg och kände att pappa blev orolig. Ingrid undersöktes och cancern hade kommit tillbaka och spridit sig i lymfsystemet.

Vi ungar fick inte veta så mycket på den tiden. Det kan jag fortfarande inte förstå. acceptansen finns men inte förståndet.

Ingrid kämpade med sjukdomen i ca 3,5 år. Den spreds till många andra organ, samt skelettet.

Ingrid var lugn, tystlåten och ville att livet skulle fortsätta som vanligt. Jag såg aldrig någon självömkan hos henne. Däremot kunde pappa spåra ur under sista tiden. Det behövdes inte mycket förrän han fick ett rasande utbrott.

Jag var rädd för honom just i dessa stunder. Tyckte även så otroligt synd om honom.

Ilska var den enda känslan han kunde visa.

En gång när vi satt och åt middag, tappade Ingrid maten från gaffeln som hamnade i hennes knä.

Pappa blev så förbannad att vi alla blev chockad. Ingrid teg, började gråta. Jag såg att hon försökte dölja sina tårar, vilket hon inte kunde. Jag klarade inte av att sitta kvar och äta upp. Sprang in i gästrummet, kramade om kudden så att ingen skulle höra gråten från mig.

Jag minns att det enda jag önskade var att pappa skulle komma och säga förlåt, krama mig och säga att nu är det bra igen. Kom och ät upp Maria!!

Ett annat starkt minne var när Ingrid låg på sjukhuset. Hon satt i rullstol och detta var i slutskedet.

Moa ville alltid vara nära sin mamma. Jag kan ärligt erkänna att vid dessa stunder kände jag mycket avundsjuka. Jag ville också ha henne som min biologiska mamma. Tiden med Ingrid blev alldeles för kort.

Ingrid hann fylla 39 år och då firades den på sjukhuset. Innan vi skulle lämna henne för att åka hem, visste jag att det skulle bli vår sista stund tillsammans. Men vi sa aldrig något om döden. Jag bara kände den. Jag var 14,5 år och gick i åttan.

Innan jag lämnade sjukhussängen så lutade jag mig fram mot henne, pussade henne på munnen och sa:

Jag älskar dig mamma...

3 dagar innan Moa skulle fylla 5 år somnade Ingrid in i hemmet. Hon fanns inte mer. Allt var så otroligt sorgligt.

Men något hände med mig när Ingrid dog.

Jag stängde av alla mina känslor och tankar. Började använda alkohol som hjälpte till att döva min ångest.

Där sprack min största dröm, att utbilda mig till idrottslärare efter nian.

I nästa inlägg berättar jag om tiden med alkoholen mellan 14-17 års ålder.

Ta hand om er/Maria

Bild från förskolan:Jag i vit tröja längst ner till vänster.

Bild från förskolan: Jag i randig tröja till höger.