top of page

Fortsättning om barndomen!

Hej läsare.

När min lillasyster föddes en dag i December 1981 så förändrades Ingrid. Jag ville att hon skulle fortsätta att ha tid med mig. Så blev det inte. Jag kände mig övergiven och i vägen, höll mig omedvetet undan och började må sämre.

Lillasyster döptes till Moa och hon var nog den vackraste bebisen jag någonsin skådat. Svart hår, brunbränd i hyn och alldeles bedårande söt. Jag började vara hos pappa mer och mer efter ett tag. Det fungerade bra. Jag började åka längdskidor och tävla. Jag åkte med blodsmak i munnen med en utrustning som var tyngre än mig själv. När jag tränade var jag för det mesta själv eller med morfar. Det var aldrig en tränare eller en grupp barn som tränade tillsammans.

Men eftersom jag var van denna typ av träning så accepterade jag den väl.


Min familj var väldigt kär i den här längdskidsporten. Både mamma och pappa hade åkt själva. Jag kände mig bekräftad när det gick bra på tävlingarna. Pappa var alltid med under loppen. Vallade mina skidor, stod vid start och tog emot mig vid målgång. När ett lopp gick dåligt så grät jag oftast. Då tog han fram sin trygga famn, kramade mig och allt blev bra igen.

Ingen fara Maria, sa han.


Pappa hade en kompis ute i spåren under mina lopp. Christer Davidsson heter han. Han klockade mig och hade koll på dom framför och bakom mig. Christer var själv en duktig åkare och tävlade under många år i eliten. Men det tänkte inte jag på då. För mig var han endast den där Christer som hade koll på mina konkurrenter.


Jag avslutade tävlandet vid 13 års ålder. Ville satsa på gymnastiken under hela högstadiet. Vi tävlade i både lag och individuellt. Det gick även bra där. Synd att vi inte fick fortsätta efter högstadiet. Vi skulle få börja på annan ort eller en stad. Inga resurser fanns i Delsbo. Jag tror att alla valde att sluta. Jag tävlade i olika grenar.

Räcke, matta. trampolin, bom och började med barr.

Jag var smidig som en katt. Favoritgrenen var trampolin. På den fick jag flyga, göra volter och hoppa över plintar. Känslan av frihet gav mig sinnesro och självförtroende. Högsta betyget i Idrott gav mig drömmen om att få utbilda mig till idrottslärare.

Men den drömmen sprack. Fortsättning om varför och vad som hände kommer i nästa inlägg...


Godnatt/Maria



33 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Ångest!

Det är omöjligt att sätta sig in i hur det är att drabbas av psykisk ohälsa om man inte har upplevt det tillståndet. Jag är en av dom som drabbats och jag har lång erfarenhet av hur det är att leva me

Ätstörning!

När jag flyttade upp till Bollstabruk så tappade jag 10 kg på kort tid. Det berodde mycket på att jag fick bättre livsstil. Slutade röka, drack nästintill ingen alkohol och började träna. Jag och Mats

Flytten

Flytten till Kramfors blev av i februari 1989. Allt kändes perfekt och jag längtade efter den här förändringen i mitt liv. Äntligen skulle jag få komma bort från den hålan som hade förpestat mitt liv.

2 commenti


Jennie Hedqvist
Jennie Hedqvist
20 ago 2023

Hej Maria ❤️ Jag hittade din hemsida idag av en slump. Tack för att du delar med dig, ska bli spännande att läsa fortsättningen 🙂. Kram Jennie Hedqvist

Mi piace
Risposta a

Tack Jennie <3

Mi piace
bottom of page