Fortsättning Barndomen!

Hej alla läsare!

Jag vill gärna fortsätta att dela med mig om barndomen och om min bakgrund.

Utan att kasta smuts på någon av mina anhöriga, Jag vill bara skriva om hur det såg ut för att ni ska få en bild av hur det var för mig att växa upp. Någon kanske känner igen sig i det jag delar med mig av.

När mamma och pappa separerade 1979 så var jag så pass gammal för att förstå vad det skulle innebära. Jag bodde kvar hos mamma på heltid, men dörren stod alltid öppen hos pappa och hans nya sambo. Pappa och mamma gled isär och det var rätt mycket bråk mellan dem. Han var dessutom 10 år yngre än mamma. När jag föddes var han 23 och mamma 33 år. Man kan ju förstå idag att relationen aldrig skulle hålla.

Separationen blev ett trauma för mig, vilket ledde till att jag började må dåligt och känna mig identitetslös. Kvinnan som pappa flyttade till tyckte jag inte om i början. Men det jag inte visste då vara att den kvinnan skulle i framtiden betyda allt för mig och mitt mående.

Det tog några månader innan hon fick plats i mitt hjärta. Min mamma och pappas nya flickvän hette likadant, Ingrid. Bara det gjorde mig förvirrad.

Jag minns första natten som jag skulle sova över hos pappa och Ingrid. Det började inte så bra. Jag vände och vred mig i sängen. Lägenheten var en etta med kokvrå, vilket gav mig lite ångest. Det var så otroligt trångt och litet där. Men ändå ganska mysigt. Natten slutade med att jag ville hem till mamma. Jag kommer inte ihåg om pappa skjutsade hem mig eller om jag till slut somnade utslagen i sängen.

Däremot kom jag ihåg de åren som förändrade mitt liv totalt. När väl Ingrid stal mitt hjärta blev hon gravid. De bodde kvar i den lilla ettan i centrala Delsbo och jag var mycket där.

Ingrid hade säsongsjobb som min pappa. Hon satte plant under sommarhalvåret och jobbade i fjällen på hotell under vinterhalvåret. Jag fick följa med Ingrid några gånger till fjällen. Där lärde jag mig att åka slalom med mannen som ägde hotellet.

Jag mådde otroligt bra under den där tiden. Ingrid såg mig, kramade mig, gav mig frukost, lunch och middag. Jag tror faktiskt att hon älskade mig.

Min mamma och Ingrid hade god kontakt och blev vänner. Men ibland hände det att mamma grät en hel dag. Hon sa aldrig varför. Bara låg i soffan med ansiktet i en kudde och bara grät. Ibland trodde jag att det var mitt och syrrans fel. Idag kan det hända att jag tänker på dessa stunder igen. Lite för att analysera, begrunda och komma på varför hon betedde sig sådär emellanåt. Såhär i efterhand så kan jag bara komma på att mamma kände sig så ensam och övergiven ibland. Visst, hon träffade andra män ibland, men vågade inte satsa på ett fast förhållande igen. Jag tyckte så synd om henne de där stunderna. Det fanns liksom inget som kunde trösta henne. Men idag tycker jag att hon gjorde rätt som vågade släppa ut dessa tunga känslor. Efter de där utbrotten så var hon ju otroligt glad och mådde relativt bra.

Bild: Härjedalen Funäsdalen