Ångest!

Det är omöjligt att sätta sig in i hur det är att drabbas av psykisk ohälsa om man inte har upplevt det tillståndet. Jag är en av dom som drabbats och jag har lång erfarenhet av hur det är att leva med panikångest och överleva.

Under tiden jag svälte mig själv så hade jag full kontroll på vad jag stoppade i mig.

Såhär levde jag:

Drack lightdryck

Smörjde inte tarmen med fett på tre månader

Åt portioner som en vuxen katt

Införde förbud på allt som innehöll socker och fett

Åt inte efter 18.00

Tränade varje dag

Om jag åt något som var förbjudet så gömde jag mig någonstans och körde ett workoutpass och flera hundra situps

Hade städmani

Ville inte ha närhet/sex

Osocial

Flyttade själv/Separation

Det slutade med att Mats inte orkade bo med mig längre. Jag fick tag på en etta i ett gammalt och läskigt hus nere vid Ångermanälven. Min syster bodde granne med mig. Där ville jag helst inte vara för hennes kille var narkoman. Det tog inte lång tid förrän mina ångestattacker blev mycket värre. Det blev omöjligt att sova. Jag ringde mamma som bara ville att jag skulle komma hem för gott. Jag tog tåget hem till Delsbo och fick ledigt några dagar från jobbet.

Det här var en fruktansvärt jobbig tid. Även för min mamma som inte förstod så mycket.

Mina känslor gick inte att styra. Mats och jag gled ifrån varandra, jag flyttade hem till Delsbo och delade lägenhet med min mamma 20 gammal. När jag och mamma hämtade mina möbler och saker i Nyland så kände jag både lättnad och sorg.

Jag hade misslyckats.

Förlorat jobbet, min pojkvän och fina lägenhet som jag och Mats bodde i.

Det jag inte förstod var att jag hade framförallt förlorat mig själv.

Min självkänsla var i botten. Jag hade börjat överäta precis allt jag kom åt och vikten ökade snabbt.

Om jag inte minns fel så gick jag upp från 50 kg till 84 kg på fyra månader. Det är ju helt sjukt.

Bantningspiller

Jag provade allt för att gå ner i vikt igen. Som en jojo visste inte kroppen hur den skulle förbränna allt jag stoppade i mig.

Panikångesten fortsatte och jag sökte inte hjälp för detta. Jag förstår inte hur kroppen orkade leva såhär.

Många skulle ha tagit livet av sig i detta tillstånd.

Jag hittade bantningspreparat från Danmark. Har ingen aning om vad det var men effektiv var dom tyckte jag då.

Helt sjukt! Medans mina arbetskollegor på Nylandsgården ville att jag skulle komma tillbaka så började jag kika på olika utbildningar via arbetsförmedlingen. Jag hittade en frisörutbildning i Östersund på Frösön.

Arbetsförmedlingen hjälpte mig med den och jag flyttade upp dit.

Det blev fyra delar och inte fem.

Efter den här tiden i Nyland så fortsatte mina attacker i olika perioder genom mitt vuxna liv. Jag fick hjälp på riktigt 2013.

Jag fick veta att min psykiska ohälsa berodde på tidigare trauman. Sedan dess har jag klättrat i min måbra stege och lyckats vara utan panikångest. Idag lever jag ett sunt, aktivt liv med min familj. Jag har två underbara döttrar och två barnbarn. Det jag inte klarade av då går bra idag. Jag är fri från besatthet, ångest och dödsångest. Den var värst att bära på.

Jag vill till sist önska alla en riktigt

God-Jul...

Ta hand om er :)